Ville vara ite nyttig idag och ha fisk till middag för en gångs skull (M är inte så förtjust i det, men kan äta det om han måste...) Jag hittade ett recept, eller ej snarare förslag för det fanns inget angivet om hur mycket man skulle ha av allt osv, i en gammal kokbok. Fiskpinnar med stuvd spenat och kokt potatis. Ja, det låter väl okej tyckte jag. Man skulle göra egna fickpinnar av ett fiskblock.

Så jag handlade vad som behövdes och det gick okej att göra maten. Lite tråkigt bara när M kom hem och undrade "va fan e det där?" när jag tog upp fiskblocket som hade tinat lite i varmt vatten... Fast han fick tillbaka i samma ton sen var han tyst ;P

Det blev ganska gott, fisken smakade lite skumt, vet inte riktigt varför, är dålig på att göra egen panering dessutom. Det stod inte hur man skulle göra paneringen heller. Men jag blev mätt, M åt nog sig mätt han med, vägrade dock att smaka på spenaten. Men A verkade tycka allt var okej. Det var kanske inte hans favvo-rätt, men han åt utan att spotta ut :P haha.

Var på mini-röris på församlingshemmet idag med A. Det är lite gympa för små barn med deras föräldar. Typ lekgympa. Sen i höstas har det nästan bara varit jag och A och ett barn till (och hans pappa som alltid går iväg under gympan trots att han VERKLIGEN skulle behöva det) Men idag var det många barn. Bland andra en liten på 9 månader och en på 13. Så söta, jag längtar verkligen efter ett barn till, en liten bebis    Men M är så jäkla tjurskallig :( Fast det är ju inte riktigt rätt tidpunkt nu. Jag ska göra klart komvux, har två terminer till efter denna, sen ska jag komma in på någon högskoleutbildning. Men det hade varit så fint att ha 2 barn som är ganska nära varandra i ålder. Och A hade blivit en bra storebror, det vet jag. Och uppleva en graviditet till, en förlossning till, se ett barn till utvecklas varje dag och känna hjärtat svälla över att skapat något så fantastiskt med mannen jag älskar.

Men jag har A och det ska jag vara glad för. Och när han  föddes blev det ju lite dramatiskt efteråt. Men men, någon dag...

Igår uppmärksammades palme-mordet eftersom det var 25 år sedan på dagen. Jag var inte ens född, och helt ärligt intresserar det inte mig värst mycket.

Men något som bekymrar mig är att polisen fortfarande lägger ner så mycket resurser på det. Förra året var polisen tvungna att sluta spana på den sk gryningspyromanen för dem hade inte råd att både spana på honom och leta efter lasermannen! Är det inte viktigare att vi som lever kan känna oss trygga än att försöka klara upp ett 25 år gammalt mord, som dessutom många redan anser är uppklarat? Varför lägga ner så mycket tid och pengar på det, och sen påstå att det inte finns resurser till att klara upp vissa brott som skett nyligen?

Det är tråkigt och mycket hemskt att sveriges premiärminister Olof Palme sköts den där kvällen för 25 år sedan. På öppen gata. Men det är dags att släppa det. Vårda hans minne, och se till att det inte händer igen. Man kan inte ändra det som skett, men man kan lära sig något av det...